Igår var en av dom absolut bästa dagarna i mitt liv, den började med en sjukt mysig dag hos min älskling, vid 18.00 så tog jag tunnelbanan till gamla stan och åt middag på en resturang med mamma. Det var inte så jätte god mat men det var mycket människor som skulle till Beyonce så man blev mer taggad när alla snackade om det! Efter det tog vi tunnelbanan tillbaka till globen och gick in till våra platser, och dessutom köpte jag ett linne också! Visar senare i ett annat inlägg. Vi hade platserna på B eller C läktare, tror det var B. Men det spelade verkligen ingen roll, man såg riktigt bra ändå! Jag ska verkligen inte klaga, jag hade ju platser iallafall! Biljetterna tog dock slut på bara runt 10 minuter eller något sånt tror jag mamma sa. 

När hela globen släcktes ner så slog mitt hjärta i 289 slag i minuten, det var helt sjukt och jag kände redan då att jag skulle börja gråta. När hon sen kommer in på scen så börjar alla skrika, helt sjukt var det. Själv så blev jag så sjukt känslosam, jag började tänka på hur länge jag faktist beundrar den här kvinnan och viljat va i precis den här platsen, då började jag gråta. Det enda jag tänkte i mitt huvud var "jag sitter 50-100 meter ifrån min största förebild genom tiderna". Sen när själva konserten började så släppte det, det var alla mina favorit låtar förutom några dårå men hon kunde ju inte ta alla, och det som gör henne till så stor förebild för mig är själva grejen att innan konserten så var hon med i en video som handlade om kvinnors rättigheter, för att få folk att förstå hur det faktiskt ser ut och sen så ser man att hela hennes band består endast av tjejer, sån sjuk girlpower alltså. Sen hennes röst, hennes uteseende, hennes framträdande, hennes låtar, ALLT VAR SÅ SJUKT BRA. Jag önskar som bara den att jag kunde vrida tillbaka tiden och vara där igen.